Undrar om de bara är jag som tycker livet som mamma är så himla tufft att man nästan kräks? Alltså det är mysigt och roligt men mkt mkt arbetsamt och jobbigt. Det är en ständig kamp här hemma. Alltså är det något. Nu är bägge i trotsåldern. Molly har en energi som aldrig tar slut och Linnea har lärt sig att ta till tjatet som vapen. Det är som ett dårhus här i mellanåt. Helt galet. Jag är så stressad vissa dagar så ja skakar i händerna. Jag får tvinga mig själv att andas djupt och försöka hålla mig normal. Jag känner många gånger "nu blir ja psyksjuk nu blir ja psyksjuk" när de gång på gång gör sådant som man inte får eller typ håller på att slår i hjäl varannn (inte bokstavligt) eller kladdar ner så överjordiskt. Barn är de mest egoistiska, okänsliga, kladdiga,krävande och uppmärksamhetstörstande små varelser som finns. På gott och ont såklart ;) Men de är så jävla kämpigt. Jag måste få gnälla av mig för ja känner att ja måste få mer tid för mig själv. Idag flydde jag upp till färgaffären en halvtimme sedan krävde jag att få lägga mig på sängen och vila (slippa ansvaret) en stund. DET gav en liten energikick. Att just kunna slappna av mentalt.
Tror dessutom att jag måste avsätta en liten stund på dagen att försöka få Molly att sova. Hon blir ngo gnällig såhär varje dag och så himla krävande för att hon är trött. Jobbigt.

Nu ska jag iaf fortsätta kika på hennes födelsedagspresent. Ska försöka få tag på en tills nästa helg. En våningssäng! :) Ska svartmåla och ha i barnrummet. Kommer bli finemang.