Sitter och lyssnar på en låt jag hade på Mobilen när jag låg på BB med Mollsan. Slanias song med Eluveitie. Så jäkla härlig och rå låt. Påminner om åskvädret som var när jag låg och klämde ut dendär bråkiga och härliga ungen till världen. Jag minns verkligen hur ensamt det kändes på BB. Jag hade fått durapunktion i samband med epiudralen (ryggbedövningen). Det innebär att de punkterade ryggmärgshinnan på mig så vätska läckte upp i huvudet. Jag kunde inte stå upp så jag bara låg och hade helvetes jävla värk med en liten nyföding som behövde nya blöjor och ammas hela tiden. Jag var helt kaputt. Kunde inte ens gå och dusha.

Jag blir lite förbannad på sjukvården i efterhand. När det var mat var det ingen som sa åt mig när det var. Kunde ju inte ta mig ur sängen och kolla mattider. Jag gjorde det endå när jag var tillräckligt hungrig för ingen erbjöd mig att hjälpa mig på något sätt. Åt min första måltid i snabb panik då det känndes som att jag skulle svimma av smärta när jag satt upp. Sedan var det turligt nog nån som kom på att jag nog skulle ha mat in på rummet och de hjälpte mig till slut. När lillan hade kissat ner sängen så ringde jag in en sköterska som bara slängde in rent åt mig. Ingen hjälp fick jag att bädda fast jag knappt kunde stå. När jag väl stog och bäddade så kom det iallafall en snäll sköterska som verkade ha koll som sa att jag absolut inte skulle behöva göra detdär själv.

Jag låg dessutom på lugna delen av BB där sådana som var inlagda för komplikationer låg. Det var bara jag och någon till på den avdelningen så det känndes verkligen öde att ligga där med en liten bebis. Jag fick iallafall lugn och ro. Men i efterhand så tänker jag på hur skönt det hade varit att haft någon att prata med.

När det var undersökning lillan fick jag tack och lov åka rullstol. Men jag mådde fan inte bra då alltså..mindes hur jag bara ville tillbaka till sängen. Usch. Jag mådde riktigt riktigt dåligt. Sedan när jag kom hem var jag också liggande. Och efter 2 veckor fick ungen Kolik som varade tills hon var 5 månader. Ja ..jag är i offerkoftan just nu haha....usch. Men det är en period jag inte alls ser på som rosenskimrande som nog många andra upplever med sina nyfödingar.....jag vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägg men så kan det nog vara ibland. Man behöver skriva av sig.