har ni vart med om en meningslösare känsla än den att ni inte är värt nått. Eller att ni vill förändran ått ni inte kan förändra. När ni inte ens kan förändra er själva mer. När man har gett allt. När man känner sig sölad i backen av äckliga skumma känslor och tankar om livet och varandet. Att livet bara är en jävla långsträcka som ska faras sen ska de bromsas in sen är de stopp. Man kan inte se tillbaka utan ångest och inte se på framtiden med annat än ångest. Nutiden känns som en enda väntan. Det som håller en uppe är kärleken till barnen. Älskade barn.