Längtan är en lömsk rackare. Visst är längtan ett segel, en kompass, en rulltrappa mot ljuset. Den ger kraft och en riktning att vilja ta sig till. Den är möjligen, all medveten rörelses förutsättning. All ”jävlar annammas” moder. Din längtan är din egen spark i röven och ibland är stöveln helt för hård och man får jätteont.

Men längtan är också ett svart skynke över nuet, över det som redan är. Man drömmer om ett annat nu istället för att tränga in i det man redan har.

Längtan är ett matprogram på tvn, man uppskattar någon annans mat istället för sin egen.

Vi har längtan.

Gott så.

Men längtan är en slägga mot din egen lycka om den inte förvandlas. En längtan som förr eller senare inte följs, kan bli en blodpropp. En längtan som inte följs, blir ett tungt argument när nästa längtan dyker upp; om man inte följde den förra, hur ska man då tro på den nästa? Typ: om jag tackade nej till blommorna igår, varför ska jag då tacka ja till blommmorna idag, dom är ju inte ens lika fina… Och så slutar längtan helt komma, precis som vilken uppvaktare som helst som inte får någon respons.

Övning, lägg märke till tre längtor som du har i dig idag, följ en av dem, ta ett steg, kan vara hur litet steg som helst, men dock ett steg i din längtans riktning.

När du gjort det, sätt dig ner, blunda, och lägg märke till hur den här handlingen påverkat dig…

Det är så, och kanske bara så, ditt liv förvandlas till dröm.

/Bob Hansson