Ja dagis är bra de är inte det jag menar.....men UNGEN KAN JU INTE GÅ PÅ DAGIS. De är Molly min 1,5 åring vi talar om nu. Det funkar inte att ha henne där enligt personalen. Hon är rädd i olika situationer och de har gjort vad de kan för henne säger de. Antagligen stör hon väl de andra. Hon skriker när de ska ut på gården. kan inte sova när de är vila och varvar upp i mellanåt när hon är glad så hon går i spinn. Hon kastar saker och vid maten rä hon odräglig. Hemma ser jag ju samma tendenser men inte lika allvarligt som när hon kommer bort.
Jag blir så trött. :-(
De är det att hon blir rädd och osäker de reagerar på. Hon har endå gått många månader på dagis men det fungerar inte. FAAAAN. Jag fattar inte hur ja ska kunna fixa pluggandet eller min psykiska hälsa med ungen dragandes hemma.

Jag vet liksom inte vad vi ska GÖRA. Vill bara timmarna ska gå antigen så jag får vila eller så jag får plugga ingen de jag missat. Samtidigt har jag en stor svartsjuka gentimot Killen som är ute på en underbar mysig skola med kompisar och umgänge. Och här går man och glor i väggen. Fi fan.
Alltså jag menar inte på nått sätt att jag vill dagis ska ha allt ansvar för mina barn jämt de är ju vi föreldrar men för mig skulle de betyda så jäkla mkt att få komma hemmifrån och arbeta med mina studier i fred samt ha sociala kontakter.

Vad ska jag göra??