Runt...runt.
Deeper | 2011-03-13 | 08:40:26 Kommentera hΣr! ╗ 1 st
Jag vet inte hur jag ska skriva riktigt. Allt känns så konstigt på något vis. Känns som att man tänkt "nu när vi äntligen får ordning på våra liv DÅ kommer allt bli perfekt." Sambon har fått jobb, körkort,bil. Jag går en utbildning och väldigt gjärna vill gå, vi har två underbara barn, jag har två katter som jag trots min kattallergi inte ens känner av. har en hund som är av rasen jag alltid älskat. Nu kan jag börja inreda som jag vill när vi fått de bättre ekonomiskt.
Det känns endå.....tomt. Det känns liksom....ja de ...nej de är en så skum känsla. Självklart är jag tacksam över att mitt liv förbättrats och är superbra. Att vi lever i sverige har mat på bordet tak över huvudet och att alla är friska.
Men....de känns tomt. Hur får man bort den känslan? Att man ibland bara faller litegrann och inte orkar resa sig. Man ler och ser glad ut men man är bakom kulisserna ett mentalt vrak på många sätt.
Det vart kankse lite för öppet nu men kankse någon känner igen sig?
Jag känner absolut igen mig och tror att det är ett ganska vanligt fenomen. Förmodligen är det för att när vi har det sämre eller ser fram emot någonting så bygger vi upp förväntningarna på hur bra vi kommer att få det och hur bra det kommer att kännas när vi når vårat mål. Och när vi väl når målet så infinner sig oftast den här tomhetskänslan och "jaha, blev det inte bättre än så här?".
Tomhetskänslan tror jag kommer när vi har det som bäst och förväntas må bra/vara nöjda med vår situation. Då är det inte legitimt längre att vara lite missnöjd och sträva efter något annat. Utan då ska man vara så himla glad och nöjd och då är det svårt att vara det.
Ofta tror jag att det är någonting bakomliggande som inte har med själva saken att göra som ligger och gror och orsakar detta. Dvs att man tror att man mår dåligt bara det och det ändras, eller att det och det blir så mycket bättre bara det och det sker, men det har egentligen inte med saken att göra. Då får man kanske fundera över vad det kan vara som inte är helt bra och se om det är något som man kan förändra.
Eller också får man inse att det är förväntningarna som har varit för höga och det är därför man känner som man gör. Att målet inte matchade förväntningarna. Jag tror som sagt var att det är väldigt vanligt att det är så och jag känner igen mig i det.
Du kanske tycker att det bara är svammel jag hade att komma med, men jag ville iaf delge mina tankar. Jag vet hur jobbigt den där känslan kan vara och jag lider med dig.
Kram till dig och hoppas det känns bättre snart!
